Skriv ut den här sidan

”Jag kände ingenting för mina barn”

Efter en knäskada blev Annika Gustavsson svårt beroende av smärtstillande tabletter. Hon berättar i SR P1 Kropp & Själ att hon gick till flera olika läkare för att få nya recept. Och till slut hade hon totalt 763 tabletter i en vit plåtlåda. När hon inte längre kände någonting för sina barn bestämde hon sig för att sluta. Hon fick hjälp på TUB-mottagningen*.

Annika Gustavsson skadade sitt knä på ett yogapass. Hon sökte hjälp på vårdcentralen och läkaren skrev ut recept på smärtstillande Tramadol. Tabletterna hjälpte mot smärtan och Annika kände sig samtidigt lugn. Två veckor senare behövde hon mer smärtstillande. Hon fick ett förnyat recept på smärtstillande. Sedan ökade hon själv på dosen successivt. Det blev ”en jakt till slut på tabletter”. Annika räknade tabletterna och räknade ut hur länge de kunde räcka. För att tabletterna inte skulle ta slut gick Annika till fyra olika läkare. Till slut hade hon 763 tabletter i en vita plåtlåda, många av dessa var beroendeframkallande. Plåtlådan blev hennes ”trygghet”. Annika ville helst bara vara ifred och irriterades över att hennes man ifrågasätta hennes tablettkonsumtion.

Vändningen

Två år senare märkte Annika själv att hon var helt avtrubbad. Hon ifrågasatte sitt läkemedelsberoende.

– Jag vill ha mitt liv tillbaka. Så här ska det inte vara. Jag kände ingenting för mina barn. Jag tittade på köksstolen och kände, jaha där är en köksstol. Och jag kände likadant när jag tittade på mina barn, säger Annika Gustavsson.

Annika bestämmer sig för att försöka sluta på egen hand men det gick inte. Hon behövde hjälp och kontaktade därför TUB-mottagningen, en specialistmottagning för personer med läkemedelsberoende. Hon fick en tid efter några dagar.

– Det var känsligt att erkänna att det var ett beroende, faktiskt, berättar Annika Gustavsson vidare.

Sista veckan under behandlingen lämnade hon över sin plåtlåda med de 763 tabletterna.

– Det var ingen som hade berättat att man kunde bli beroende av så små doser läkemedel. Och att man kunde bli så beroende av dessa tabletter var det ingen som berättade för mig, säger Annika Gustavsson. 

Annika berättar vidare i programmet att hon idag har slutat helt med tabletterna. Hon har heller ingen smärta i sitt knä. Men det finns fortfarande vissa situationer där Annika kan ge vad som helst för att få en eller två tabletter men hon har nu lärt sig att hantera suget efter tabletter.

Många får hjälp

Några medarbetare från TUB-mottagningen berättar i programmet om läkemedelsnedtrappning. På TUB-mottagningen får ca 400 patienter om året hjälp att ta sig ur sitt läkemedelsberoende. Det är en öppenvårdsmottagning, och inga patienter läggs in för natten.

– Men det finns ju förstås möjligheter på Beroendecentrum Stockholms vanliga avgiftningsavdelningar om man skulle behöva. De flesta klarar av nedtrappning i öppenvård men ibland kan det behövas och då har vi den möjligheten, säger Christina Scheffel Birath som är enhetshetschef för TUB-mottagningen.

Inledningsvis kommer patienten på täta besök till mottagningen, ibland uppemot tre gånger i veckan. Det är viktigt för att tidigt bygga upp en förtroende för varandra men också för att få möjligheter att lära känna varandra.

– Du märker själv hur stämningen är här, att det är väldigt lugnt på mottagningen. Det är viktigt att man känner att det lämnas gott utrymme vid det här första besöket så att man får berätta sin historia, säger Patricia Süss Lageroos som är sjuksköterska på TUB-mottagningen.

Läkaren och patienten upprättar tillsammans en vårdplan, hur nedtrappningen av läkemedel ska gå till. Det ingår att man kartlägger både problem och resurser. Men det är viktigt att patienten själv är med på detta och får komma med förslag.

– Nedtrappar gör man i olika takt. Men de flesta följer ett mönster. Man trappar en viss procent av den totala mängden. Så gör man det var sjunde – tionde dag, berättar Patricia Süss Lageroos.

Om det behövs kan man stanna upp i nedtrappningen. Patienten får mycket information om nedtrappningen som exempelvis hur länge den brukar pågå och vad forskning visar. Det handlar också mycket om att peppa, stötta och motivera patienten under nedtrappningen. Patienten kan även få hjälp med att dela dosett för att få bättre kontroll på sina läkemedel. Man uppmuntrar till fysisk aktivitet eftersom det kan hjälpa patienten att komma ner i varv. Även avslappning och akupunktur erbjuds. Många klarar sig bra efter avslutad behandling.

– Vi vet ju att våra patienter i stor utsträckning blir hjälpta, att de avslutar sin behandling här. Och är fria från läkemedel, säger Christina Scheffel Birath.

När patienten slutat med sina beroendeframkallande läkemedel erbjuds möjligheter till fortsatt kontakt med TUB-mottagningen under en period för uppföljning, stöd i abstinens och för att undvika återfall.

– Tyvärr finns det inte så mycket forskning gjord på personer som har läkemedelsberoende överhuvudtaget i världen. Men vi håller på nu och har gjort ansökningar om att starta några olika forskningsprojekt för att just kunna få en bättre bild av hur våra typ-personer ser ut och vilka behandlingsmetoder kan bäst hjälpa dem att få en ökad livskvalitet och vara stabilt läkemedelsfria, säger Christina Scheffel Birath.

Du som vill ha hjälp

Om du vill ha hjälp är du välkommen till TUB-mottagningen. Vi kan hjälpa dig att ta dig ur ditt läkemedelsberoende. Du kan antingen söka direkt till oss eller gå via din vårdcentral eller husläkare. Vi kan också ge råd till dig som är orolig för någon i din närhet.

 

*TUB står för Terapi och Utvärdering av Beroendeframkallande läkemedel. Den första TUB-mottagningen startade 1984 som ett treårigt projekt för patienter med läkemedelsberoende och blev därefter en permanent mottagning inom Beroendecentrum Stockholm. TUB-mottagningen finns på Gävlegatan 22, 6 tr, i Stockholm.

Publicerad: 170613

Lyssna på programmet

Du kan lyssna på SR P1 Kropp & Själ ”Medicinen blev min drog – om läkemedelsmissbruk” på Sveriges Radios webbplats: