Substitutionsbehandling mot amfetaminberoende

Amfetaminberoende är i dagsläget en stor utmaning för samhället, eftersom det saknas effektiv behandling. Ett alternativ som därför studerats och diskuterats alltmer under de senaste åren är substitutionsbehandling med centralstimulerande läkemedel.

Joar Guterstam, doktorand och ST-läkare, och Johan Franck, verksamhetschef, båda från Beroendecentrum Stockholm medverkar tillsammans med Victor Bloniecki Kallio, doktorand och AT-läkare på Karlstads lasarett, i Läkartidningen den 7/1. Det är artikeln ”Substitutionsbehandling prövas mot amfetaminberoende- Resultat hittills pekar på möjliga fördelar, men fler och större studier behövs” som nu publicerats. 

I vårt land är amfetamin den näst mest använda illegala substansen. En rad negativa effekter uppkommer efter långvarig användning, inte minst eftersom amfetamin ofta injiceras vilket kan bidra till infektioner och andra komplikationer.

Behandling av amfetaminberoende

Det finns ännu ingen etablerad behandling med tillfredsställande effekt mot amfetaminberoende, även om det finns viss evidens för kognitiv beteendeterapi och kontingensträning. Man har också kunnat visa positiva effekter av naltrexon, ett läkemedel som idag används vid alkoholberoende, men evidensen är fortfarande begränsad.

Substitutionsbehandling ska minska drogsuget

Substitutionsbehandling innebär att man ger ett läkemedel som har liknande egenskaper som den använda drogen, i syfte att minska drogsug och återfallsrisk. Sådan behandling fungerar ofta utmärkt vid opiat- och nikotinberoende, men det finns ännu ingen etablerad behandling av det slaget för amfetaminberoende.

Fortfarande på experimentellt stadium

Under de senaste tio åren har en rad studier undersökt effekterna av substitutionsbehandling för amfetaminberoende. Resultaten har varit blandade, där vissa studier sett lovande resultat och andra ingen effekt alls jämfört med placebo. Generellt sett har dock doserna varit låga, vilket kan vara en förklaring till den bristande effekten. Sammanfattningsvis är därför substitutionsbehandling för amfetaminberoende fortfarande på ett experimentellt stadium.

En svårighet när man tolkar studierna är att relativt många patienter har diagnosen ADHD, utöver sitt amfetaminberoende. Centralstimulantia är en väl beprövad behandling mot ADHD och kanske kan de positiva behandlingseffekter som setts i vissa studier bero på minskade ADHD-symtom hos vissa patienter, snarare än en specifik påverkan på beroendesymtom som drogsug och kontrollförlust.

Ett möjligt framtida alternativ är kombinerad behandling med ett centralstimulerande läkemedel och naltrexon. Studier har visat att naltrexon dämpar de euforiska och förstärkande effekter som höga doser metylfenidat kan ge upphov till. Möjligen skulle därför ett kombinationspreparat kunna minska risken för felaktig användning och förbättra behandlingsresultaten ytterligare. Det behövs dock kliniska studier för att undersöka detta.

För att komma vidare med dessa frågor behövs mer forskning med goda kliniska förutsättningar. Studierna bör sträva efter att ha fler deltagare eftersom detta är avgörande för att besvara forskningsfrågorna med rimlig statistisk säkerhet. Att identifiera de mest gynnsamma doserna och beredningsformerna för läkemedlen är en utmaning. Det kan vara så att känsligheten för behandlingspreparaten skiljer sig åt beroende på tidigare grad av amfetaminanvändning, men även kön, ålder, samsjuklighet och genetiska faktorer kan spela roll. Långtidseffekter av substitutionsbehandling behöver studeras ytterligare. Hur läkemedelsbehandling på bästa sätt ska kompletteras med psykologisk behandling och sociala stödinsatser är en annan utmaning. När dessa aspekter belysts bättre kan substitutionsbehandling förhoppningsvis bli ett nytt alternativ för vård av amfetaminberoende.

Källa: Läkartidningen. 2016;113:DSU6

 

Publicerad 160118

 

Publicerad 2016-01-18